Jag vet inte riktigt varför men hans åsyn framkallade liksom någon slags kräkreflex, alternativt en knagande dödslängtan. Det var något med hur han hånade och drev med allt och alla blandat med Aftonbladet, ytligheten och avundsjuka. Ändå läste jag hans blogg och han krönikor. Nästintill slaviskt lusläste jag allt han skrev och blev så gott som beroende av att hitta något dåligt eller något att störa sig på i hans texter (vilket inte var så svårt får jag väl lov att tillägga) som jag sedan kunde klaga på i kommentarsfältet. Alex Schulman var ett praktexempel på en person man älskade att hata.
Notera "var" och inte "är" i föregående mening. Efter flera veckor, eller kanske rentav månader, av ständig avsky och illamående slutade jag läsa hans blogg. Insåg att det inte var bra för mig, det tjänade ändå inget till.
För några dagar sedan snubblade jag in på hans blogg av misstag. Bloggen har bytt namn. Från Att vara Alex Schulman till Att vara Charlie Schulmans pappa. Nu hatar jag inte Alex Schulman längre.
Alex Schulman har blivit pappa. Han har en jättefin liten dotter som han varje dag skriver jättefina saker om. Sen vet jag inte (bebisgalen som jag är) om alla helt vansinnigt söta bilder på den lilla har något att göra med min ändrade uppfattning att göra, men jag bryr mig inte. Det viktigaste är att man faktiskt kan ändra uppfattning. Om människor, om saker och om livet.
Och med denna oerhört fina moralpredikning tar jag av mig hatten för Alex och Charlie Schulman och säger godnatt.
Godnatt.
Charlie Schulman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar