Egypten, araberna och jag

Jag är nu åter i Sverige. Älskade Sverige. Aldrig under hela min livstid har jag varit så glad över att vara svenskfödd som under de sju dygnen i Egypten. Mitt urspung uppmärksammades av araberna också.

Tjena sweden sweden, svenska flikka, billigare än ullared, billigare än ullared.

Dricks skulle de ha också. Hela tiden. För TOTALT onödiga jobb. "TOWEL TOWEL" skrek poolkillen och slet min handduk ur händerna på mig för att lägga den över solstolen och därefter kolla efter en liten peng att fiskas upp ur nån ficka.
Aldrig i livet. Man dricksar för sådant man inte kan eller orkar göra själv. Man dricksar på restaurang för att man inte orkar laga maten själv. Men är det fysiskt ansträngande att lägga ut en handduk på en solstol? - Nej, det är faktiskt inte.

Har varit inne i en pyramid. Låter coolt men not so much. Först fick man betala pengar för att komma in. Sedan fick man gå dubbelvikt i världens trängsta tunnel med oskön lutning. Och när tunneln väl var slut fanns inget mer säreget än ett medelstort rum ungefär med något högre takhöjd (aka. gravkammaren). Det fanns liksom ingenting speciellt att se där inne och till råga på allt var det satans varmt. Således ryckte jag och min bror på axlarna och sa "äh, vi går ut eller?". Och så var det med det. Pyramiderna - check!

Det jag saknade mest under resan var:
- Att dricka vatten ur kranen
- Ost (de hade bara jättehård ost som man skära nästan som stänger av)
- Folk som inte försökte lura en när man gick in i en affär
- GP vid frukostbordet. Fingrarna kliade lite utan något att bläddra i + att man inte hade någon som helst koll på vad som hände i världen (eftersom varenda tidning jag hittade var på tyska)
-Svensk kaffe!
- Människor att umgås med som faktiskt inte delar mitt blod