Nej, jag dog inte, bara nästan

Hemska minnesbilder från mellanstadiet dök upp när jag vandrade in i det lysrörsbelysta rummet. (Lysrör = den mest omysiga belysning there is)
För sju år sedan bad den främmande gråhåriga tanten mig att räkna persiennerna. Och man räknade och räknade och räknade. Fast man visste ju att snart sticker det, fan snart sticker det till åt helvete, gud, snart DÖR jag. Det var ungefär så det kändes. Livet var slut, himmelriket väntade och snart skulle det skakas hand med gud. Javisst, helt övertygad. Dessutom skickade dom in oss två och två, en genial taktik från någon som uppenbarligen var sadist, gillade att se andra plågas, och var helt övertygad om att alla andra kände samma sak. Jomen visst, varför inte låta barnen titta på varandra så de kan se exakt vad de själva snart ska utsättas för? Bra tänkt där, verkligen.

Nu sa den gråhåriga tanten bara "sitt still här". Hygglo, vilket stöd man får. Man känner sig så väldigt ompysslad! Lysrör i taket här också. Sa jag att jag hatade lysrör? Och sen, helt utan förvarning, ett litet stick. Det gjorde inte särskilt ont men det plötsliga sticket fick mig att hoppa till. "Du måste sitta still!".
Okej, tanten, men bara för att du är arg på att du får för lite lön och gubben inte diskar därhemma behöver du väl inte straffa mig genom att sticka nålar i mig? Du kan väl säga till innan i alla fall. Idiot.

Och för er oupplysta var jag alltså och vaccinerade mig idag. Hepatit A och B. Längtar inte till om 30 dagar då jag ska ta nästa spruta. Dumma tant, dumma spruta.