Om bloggen.

Bloggen har insjuknat i en hemskt farlig sjukdom. Det-finns-inga-ord-att-skriva-sjukan aka. bloggtorka. Bloggen kanske återupplivas. Kanske snart, kanske inte fullt så snart. Vi får se.
Until then; god äckelpäckel jul och gott nytt år.  
Vem vet vad det nya året uppbringar?

Ångesten.

Snart är julen här, snart är julen slut. Snart är ett år i mitt liv slut, snart kommer ett nytt påbörjas. 2010. Jag vill bara trycka på pausknappen för ett tag, ta mig an det nya året om ett litet tag.
Det finns så många saker som jag vet att jag borde avsluta och lämna kvar i 2009.

You make me like charity

Nu har livet lugnat ner sig en aningens aning. Vilket är väldigt skönt. Var lite halvjobbigt att inte ha tid att andas eftersom syre är rätt bra grej att ha i kroppen någon gång ibland. Men nu har vinden som sagt mojnat. Skolan slutar på fredag, har ingenting kvar att göra bortsett från Operation X imorgon å elevrådets vägnar.

Sedan är det bara lite klappar som ska inhandlas och tjofaderittanlambo så är julen snart slut. Julen är min least favourite holiday på kalenderåret, så det hade inte gjort någonting om den tog slut innan den hade börjat enligt mig.
Sen är det nyår och 2010. Och efter det är det pension, demens, ålderdom och sen är man helt enkelt död. Slutsats: livet är redan över. Fan vad festligt.
Tack och adjö.

Stress och jäkt

Såhär ska det inte vara. Jag sprang runt som en skållad råtta fredag och lördag och hade ångest för att jag var så stressad. Nu är söndag och jag har ångest för att jag inte vet vad jag ska göra.
Lose/lose situation kände jag...

This one goes out to the one I love

En jävla cry-me-a-river-fest här ikväll. Festive... Very festive indeed.

Den nionde december tvåtusennio

Nu är den här;
9 december 2009
Dagen som jag gått och åmat mig inför hela hösten, dagen jag önskade att kalendern på något mystiskt sätt skulle hoppa över. Och nu är det ju bara att köra på. En halvtimma till bussen går.
CAE, here I come!

Still don't know what love means

Ungefär det finaste livet har att erbjuda just nu.

I fought the war but the war won

Ska snart ta mig an den här dagen. Snart snart snart. Om en timma eller så.

Egypten, araberna och jag

Jag är nu åter i Sverige. Älskade Sverige. Aldrig under hela min livstid har jag varit så glad över att vara svenskfödd som under de sju dygnen i Egypten. Mitt urspung uppmärksammades av araberna också.

Tjena sweden sweden, svenska flikka, billigare än ullared, billigare än ullared.

Dricks skulle de ha också. Hela tiden. För TOTALT onödiga jobb. "TOWEL TOWEL" skrek poolkillen och slet min handduk ur händerna på mig för att lägga den över solstolen och därefter kolla efter en liten peng att fiskas upp ur nån ficka.
Aldrig i livet. Man dricksar för sådant man inte kan eller orkar göra själv. Man dricksar på restaurang för att man inte orkar laga maten själv. Men är det fysiskt ansträngande att lägga ut en handduk på en solstol? - Nej, det är faktiskt inte.

Har varit inne i en pyramid. Låter coolt men not so much. Först fick man betala pengar för att komma in. Sedan fick man gå dubbelvikt i världens trängsta tunnel med oskön lutning. Och när tunneln väl var slut fanns inget mer säreget än ett medelstort rum ungefär med något högre takhöjd (aka. gravkammaren). Det fanns liksom ingenting speciellt att se där inne och till råga på allt var det satans varmt. Således ryckte jag och min bror på axlarna och sa "äh, vi går ut eller?". Och så var det med det. Pyramiderna - check!

Det jag saknade mest under resan var:
- Att dricka vatten ur kranen
- Ost (de hade bara jättehård ost som man skära nästan som stänger av)
- Folk som inte försökte lura en när man gick in i en affär
- GP vid frukostbordet. Fingrarna kliade lite utan något att bläddra i + att man inte hade någon som helst koll på vad som hände i världen (eftersom varenda tidning jag hittade var på tyska)
-Svensk kaffe!
- Människor att umgås med som faktiskt inte delar mitt blod

Tji fick ni!

Nu sitter jag på ett plan någonstans mellan Sverige och Egypten. Är tillbaka om en vecka.
På återseende.

Packandet igen.

Det är bara finslip kvar nu. Final touches, plockar ner plock jag glömt plocka i tidigare. iPoden laddar, kameran laddar, mobilen laddar, jag laddar, ALLT laddar. Snart bär det av, en veckas paus från livet.

Sen funderar jag på exakt när jag blev en skomänniska? Det ligger fem par skor nerpackade nu... FEM! Det är ju helt sjukt. Jag försökte ta bort ett par förut men jag lade tillbaka dem efter cirkus en kvart när en röst i mitt huvud sa att jag behövde dem. Att jag inte kunde leva utan dem. Och det stämmer ju...

Hur bra packandet inte går.

We feel guilty because we are guilty

Jag har ställt min tomma resväska mitt i rummet så jag verkligen inte kan undvika den. Det pågår en psykisk battle, Elin vs Resväskan. I nuläget har jag ett litet övertag men allt eftersom Fröken Ur tickar vidare, kommer försprånget jämnas ut.

Jag VET att jag måste packa. Någon gång mellan rådande stund och klockan fem, tisdag morgon. Jag VET att det är å min fördel att börja packa i tid.
-Packar jag? Nej, det gör jag inte.

"Det här ÄR nyhetsvärde, jag lovar..."

Jomenvisstvettu.

Är det till en lycka eller last när ditt smajl sitter fast?

för den svenska tigern lever på svensk apati
han gör det fritt fram för deras svenska parti
för den svenska tigern går i tystnadens namn
och när du och jag står tysta, ja då smyger han fram

högerextremisten går i skuggan
han sprider sig, undan för undan
och propagerar för brott i det dunkla
sen skyller dom allting på förortens ungar

och med en dröm om grönare lundar
där dom kan gå med sina renrasiga hundar
och men vi vet hur det går, vad som stundar,
så vi vägrar ge upp och vi kommer aldrig blunda

vi kommer aldrig ge upp utan en kamp
nej, du kan inte vända så fort vägen blivit brant
och du tar inga order från någon fesen kommendant
låt dom försöka men ditt svar blir millitant
men du kommer aldrig ge upp utan en kamp
nej, du kan inte tiga när sanningen blitt genant
ochdu tar inga order från någon fesen kommendant
håll ut min syster.

håll ut systra mi!
du kan se igenom deras mask
och deras leende av plast,
deras botoxhysteri
men är det till en lycka eller last
när ditt smajl sitter fast?

för varje dag som passerar,
bevittnar man hur någon ung själ havererar
på grund av något sjukt ideal dom planterat,
du är ingen vara man kan reklamera.

men du vet när dom vill lära dig bli smal utan att banta
med så mycket plast i kroppen att dom går att panta
men det är inte dig dom vill ha, det är dina slantar
så dom är inga vänner och dom är inga bekanta

Hur man vet att världen är på sned, bakofram och bortom räddning.

Alltså, nej. Det här är BARA konstigt.

Hur man bäst undviker att plugga kemi.

Såhär ungefär. Hänga på bloggar, Facebook och diverse andra egentligen helt meningslösa saker.

Men om man, som jag, inte heller orkar använda hjärncellerna ikväll kan man åtminstone offra ett halvt öra eller två;
Kleerup's Kleerup
Bra skit!

Hur man inte tjänar pengar.

Företag med dåliga slogans får mig att bojkotta dirr. Efter att Samsungs finurliga marknadsförare vart ute på after work, hivat i sig 17 liter öl kom de på den smarta raden "det är fint att peka". Jag kommer aldrig köpa en Samsung-telefon. ALDRIG.

Dåliga-slogans-topplistan har fortfarande Toffifee på första plats. Ingenting kan få mig att bli så äcklad som "man har så kul med Toffifee". MAN KAN INTE HA KUL MED GODIS. Godis är inga levande varelser man kan samtala med, skratta tillsammans med!
Reklamkillarna på Storck AB borde få sparken. NU. Är det en slump att Storck även tillverkar Riesen, Werther's Original och Merci? Alla sorter har fantastiskt dåliga reklamfilmer. Dubbade tyskar som sitter och njuter av en god karamell kan aldrig vara och kommer aldrig vara bra marknadsföring (något som de tydligen inte fattat).

För övrigt är det rätt fint att svimma och man har så kul när man är hemma från skolan. Over and out.

Hur man vet att man är frisk som en nötkärna.

Or not.

Det var dags för andra dosen Twinrix idag. Samma lysrör - annan tant. Det var faktiskt ingen tant alls, tjejen var max 25. Allt väl så långt. Snickisnack hitan och ditan, jag och mor diskuterar det faktum att jag som 4-åring svimmade när en annan spruta skulle tas. Kanske inte världens bästa samtalsämne, ironin tyckte uppenbarligen att det var paybacktime. Allt detta resulterade i att jag fem sekunder efter tjejen stuckit mig med nålen hann säga "jag känner mig lite yr nu" förrän allt blev becksvart. Det var vatten i mitt huvud. Det var porl, det porlade vatten i mitt huvud och jag var påväg till vemfanvet.
        När jag öppnade ögonen igen hade de lutat stolen jag satt i bakåt så jag nästan låg med huvudet ner i backen och det stod en massa människor runt i kring mig. Det tog ett tag innan jag fattade vilka alla var. En rätt skrämmande känsla spred sig i kroppen när jag insåg att det var mamma och pappa + tjejen och en annan vaccin-människa.
        Och där fick jag ligga. Säkert i en tjugo minuter. Tjejen frågade massa saker och vad jag hade ätit, druckit, stressat och spänt mig under dagen. Blodtryck frågade hon också om. Hursom, efter vad som kändes som en halv evighet fick jag gå därifrån.

När jag kom hem mätte jag blodtrycket. Lågt, såklart. Och alla läkare som säger att det är bra med lågt blodtryck, att man är frisk då, har mindre risk för diverse farliga grejer. Bra my ass! Frisk my ass! Hur bra är det att svimma? INTE bra, INTE friskt. Blä, dålig dag.

Cogito, ergo sum

Jag tänker, alltså finns jag.

Tur det.

041109

yet, you're the song in my head,
the dream that once led me into longing
and the demon inside, is locked up and tied
but I can hear him breathing

Dålig dag.

Lovets sista dag, inget SM-guld för Änglarna och nu ska hela kvällen tas upp av matematikplugg som jag skjutit upp hela veckan. Matteprov 08.30 imorgon, wish me luck!

Hur man vet att man är sinnesförvirrad.

Tack , jävligt mycket tack ska DU ha för att du har förstört min kväll med gissningslekar. Vet DU vad jag nyss gjorde? Jag var så uppe i gul, halvlevande, finns när man vill, Melody Club-låt + påskkärring att jag hällde tevatten utanför koppen!
VET DU HUR VARMT TEVATTEN KÄNNS?!

Död åt Tengil, död åt dig Josefin Fransson.

Just like a distant star I simply cannot hold

Hello my favourite song!

Om den stora skräcken.

Den stora skräcken. Inte vilken skräck som helst; telefonskräck. Inte så att jag börjar hyperventilera när jag ser en telefon, utan mer att ringa folk. I synnerhet folk jag inte känner. Och skyddat nummer på displayen får magen att göra en volt eller två. Ibland svarar jag inte ens. Hjärtat slår några extra slag i takt med fingertrycken som motsvarar siffror i ett nummer jag aldrig ring förut.
Det har varit såhär ända sen jag kan minnas. När jag var liten och spelade handboll fick mamma ringa tränaren och säga att jag inte kunde komma när jag var sjuk för att jag inte vågade. Jag grät ibland när mamma tyckte att jag kunde ringa själv.
För en månad sen skulle jag boka om en tandläkartid.
Jag bad mamma göra det...

Någon som vet någon som kan leda bot på denna udda fobi? Tala om det för mig i så fall (ring inte!)

Usch usch usch!

Humorbubblan.

Världens roligaste grej hände idag. Eller. Kanske inte världens men en rolig grej i alla fall. Jag är påväg hem från bussen. Jag är på ovanligt muntert humör, vilket vanligtvis är ganska ovanligt eftersom det är _ovanligt_ muntert humör jag är på.
Ni fattar.

Jag tuggar tuggummi. Blåser bubblor som man gör när tuggummi kombineras med ovanligt muntert humör. Jag tuggar tuggummi och blåser bubblor för glatta livet. Det går en snubbe framför mig, gissningsvis en fyrtioplussare vid namn Svensson. Just då går vi in i gångtunneln som går under vägen. Och vad jag inte alls reflekterar över innan jag blåser humorbubblan är att det faktiskt ekar rätt mycket i tunnlar. Ganska små ljud blir liksom ganska stora ljud.
Min humorbubbla spricker och snubben Svensson flyger upp i luften. Han blir livrädd för ljudet min oskyldiga lilla humorbubbla orsakar. Han hoppar till av skräck och vänder sig om för att se mig. Asgarva. Verkligen asgarva. Han ler lite snett, osäker på om han också ska skratta eller inte. Han skrattar inte. Faktum är att han ser rätt arg ut. Men jag garvar fortfarande. Såklart.

Jag får ta en annan väg hem. För jag kan inte sluta skratta.
Stackars snubben Svensson.

Om, om, om

Nä, om man kanske skulle samla all opepphet och lägga det i en låda. Gräva ner lådan så satans långt ner i marken, precis som de gör med radioaktivt kärnavfall. Avfallet får ju inte tas upp på flera miljoner år, således borde dessa regler även gälla för lådan. Helt klart.

Om man skulle göra det. Vad bra allt hade varit. Ingen låda, ingen opepphet. Fördelaktigt värre.

Snor. Snor överallt.

Vilken kalashelg. Inte gjort ett skit.Slökollat på TV, ätit, sovit och läst litegrann. Men mest har jag snorat. Jävlarimig vilket nobelprisvinnande liv jag lever.
Fred? Nä, snor! Hela mitt liv cirkulerar kring snor.

Och snart är det måndag igen. Fantastiskt. En helg av mitt liv avklarad.
Hur många är det kvar?

Märkliga saker på min farstu

Jag vet att barn brukar plinga runt i kvarteret och sälja godis och kakor för att samla in pengar till klassresan. Jag vet att de till och med ibland slår på stort och springer runt med lotter de vill att man ska köpa. Det är lite jobbigt men man är härdad vid det här laget. Och det är ju fint att de vill bespara sina föräldrar och istället snirkla in sig hos grannarna och indirekt få dem att betala? Eller?

Hur som, jag visste definitivt inte att barn går runt och försöker pracka på mig galltvål (var tvungen att Googla. Är det meningen att man ska veta vad det är?). Jag menar, kakor och godis känns ändå som hyfsat normala produkter att sälja om man är tolv år. Kakor och godis är sött, barn är söta - det blir en bra kombo. Galltvål är någon typ av rengöringsmedel, det är INTE sött, det är bara konstigt.

Det här måste vara ett skämt. Dolda kameran kanske?

Nej, jag dog inte, bara nästan

Hemska minnesbilder från mellanstadiet dök upp när jag vandrade in i det lysrörsbelysta rummet. (Lysrör = den mest omysiga belysning there is)
För sju år sedan bad den främmande gråhåriga tanten mig att räkna persiennerna. Och man räknade och räknade och räknade. Fast man visste ju att snart sticker det, fan snart sticker det till åt helvete, gud, snart DÖR jag. Det var ungefär så det kändes. Livet var slut, himmelriket väntade och snart skulle det skakas hand med gud. Javisst, helt övertygad. Dessutom skickade dom in oss två och två, en genial taktik från någon som uppenbarligen var sadist, gillade att se andra plågas, och var helt övertygad om att alla andra kände samma sak. Jomen visst, varför inte låta barnen titta på varandra så de kan se exakt vad de själva snart ska utsättas för? Bra tänkt där, verkligen.

Nu sa den gråhåriga tanten bara "sitt still här". Hygglo, vilket stöd man får. Man känner sig så väldigt ompysslad! Lysrör i taket här också. Sa jag att jag hatade lysrör? Och sen, helt utan förvarning, ett litet stick. Det gjorde inte särskilt ont men det plötsliga sticket fick mig att hoppa till. "Du måste sitta still!".
Okej, tanten, men bara för att du är arg på att du får för lite lön och gubben inte diskar därhemma behöver du väl inte straffa mig genom att sticka nålar i mig? Du kan väl säga till innan i alla fall. Idiot.

Och för er oupplysta var jag alltså och vaccinerade mig idag. Hepatit A och B. Längtar inte till om 30 dagar då jag ska ta nästa spruta. Dumma tant, dumma spruta.

What's the point? Like. Really.

Försöker hitta inspiration. Den finns någonstans långt därinne, slumrandes, nästan som i ide, men den vill inte komma ut. Men glöd är ändå glöd som glöder, eller hur var det nu? I vilket fall. Trillade in på en trevlig sida jag brukade vara inne på mycket förut. Den går i stora drag ut på att ge en olika skrividéer så att man inte sitter där framför sitt vita papper utan att skriva någon. (vilket man vanligtvis gör ändå, även om man har valt en liten idé men skitsamma)
Min poäng är följade: jag vet att man kan skriva om nästan allt men allvarligt talat, lyssna på den här...
"Skriv från en ren strumpas synvinkel som av misstag hamnat i tvättkorgen"

Grym story. Tror nästan jag ska köra på den. Akta er Bonniers, Nordstedts, B. Wahlström och allt vad ni heter, för här kommer "Den rena strumpan i tvättkorgen"! Bästa manuset genom tiderna! Riktigt fängslande handling, imo. Karaktärsskildringen känns äkta och mellan raderna kan man riktigt känna strumpans fina kvalité.

Den rena strumpan i tvättkorgen

So save your breath I will not hear

Mycket som händer nu. Lite för många saker inplanerade och lite för lite tid att uträtta dem på. Innan man ens hinner reflektera över allt som händer är dagen redan slut. Många tankar också. Lite väl många kanske. Och det blir bara värre när Fröken Ur tickar mot den senare halvan av dygnet. Lustiga, overkliga känslor lägger sig som ett täcke över sinnet, likt snön täcker gräset. De suddar ut de andra, de riktiga som borde finnas där.

Vad ska man göra när man känner att man faktiskt inte känner något alls?

Om att vara 18. Plus 63.

Ibland kan jag verkligen undra om jag faktiskt är 18 år. Att det kanske bor en liten Ann-Britt, 81, inom mig som vill bjuda till kalas med kaffe och dopp när någon kommer förbi. För jag vet inte många 18-åringar som har "Svenska dialektmysterier" och "Här är ditt liv" som favoritprogram, det är en sak som är säker. 18 eller 81? Det är frågan...

Ann-Britt

Från Elin Lundeborg - intet nytt

Jag har verkligen ingenting att skriva om. Världen snurrar i sin slentrianska bana, livet är en gråzon som aldrig tar slut och mina fotspår blir djupare och djupare för jag går samma väg varje dag. Allt är rutinmässigt. Förutom skrivandet kanske då men det ska ju ske på viljan att skriva inte för att man "ska". På återseende.

för allting jag skriver blir ändå för kort

foto: lundlund

Mitt liv på dryga fyra minuter. Snabbversionen så att säga...

Rapport.

Rådande bloggtorka är ännu ej över.
Håll ut.

Om spindeln

Först och främst skulle jag bara vilja be alla om att skänka lite omtanke och sympati till min lillebror som i denna stund sitter på akuten. När de kommer hem, troligen någon gång i natt, lär han ha två nya kompisar med sig hem; kryckor. Stackars lillebror.

Sen till den viktiga delen av detta inlägget. SPINDELN. Innan historien berättas i detalj så ska jag säga er att jag faktiskt inte är rädd för spindlar, ingen fobi eller så. Egentligen. Eller, jag kan väl inte direkt påstå att jag vid åsynen av en spindel skulle säga "nämen hej lilla imse vimse, gud vad puttinutti-gullig du är" men jag skulle inte heller skrika, få panik och börja hyperventilera. Ni förstår skillnaden va?

I alla fall. Jag står i duschen. Schampoo hit, balsam dit, inga krusiduller, allt är precis som vanligt. DÅ, när jag öppnar ögonen efter att ha blundat då sköljt igenom håret, ser jag en spindel svischa förbi cirkus en decimeter från mig. Kan ni se framför er hur jag hoppar upp i luften? Förstår ni hur chocken sprider sig som ett elakt virus i kroppen? FÖRSTÅR NI hur min puls går från 70 till 210 på typ fem millisekunder? Ändå är det ingen stor spindel, faktum är att den är ganska liten. Inget Honmonster från Sagan om Ringen direkt...

Det känns lite som om jag är med i en film. De allra läskigaste scenerna i filmer är alltid i duschen och den som duschar blir alltid skrämd. Oftast är det något lite mer... farligt än en liten spindel, typ en mördare, kidnappare, spöke, monster eller något i den stilen. Inte en liten fjuttspindel. Men jag blir så jävla rädd.
Behöver jag nämna att jag, efter att ha dränkt den, (förlåt alla djurälskare) struntade i allt vad miljötänkande hette och spolade x antal liter vatten för att säkerställa att den inte klättrade upp ur duschbrunnen igen?

Jävlar vilka mardrömmar jag kommer drömma inatt.

Om kalenderar och kalendermänniskor

Elin Lundeborg är ingen kalendermänniska.

Jag har aldrig varit. Men varje år envisas jag med att köpa en kalender inför skolåret och säga lite skämtsamt "undrar hur länge detta kommer hålla". Fast egentligen är det inget skämt. Vid varje kalenderköp håller jag alla tummar jag har (i detta fall två) och önskar innerligt att jag detta år kommer att bli en kalendermänniska.

I år har jag en rosa liten sak med blommor eller något annat puttinuttit på. Jag tänkte att ju mer icke-mig den är, desto lättare kommer det bli att ta till sig denna icke-mig-iga vanan. Men, som så mycket annat, slutar det med mission failure. Jag har skrivit upp mängder av saker; födelsedagar, aktiviteter och lov men jag tittar ju fan aldrig i den. Vad är vitsen i att skriva i den om jag uppenbarligen inte känner något behov av att läsa det? Är mitt minne för bra kanske? Min inbyggda kalenderfunktion (aka. hjärnan) kanske är fullt tillräckligt för en fungerande vardag? Men då kommer frågan åter, VARFÖR har då så många människor en kalender?

Ni kalendermänniskor, kan ni inte skriva och förklara varför ni är kalendermänniskor och hur och när ni blev det? Vore mycket uppskattat.

Tillägnat min stalker

Kära människa som går in på min blogg flera gånger i timmen, you're starting to freak me out. Jag har ett litet tips till dig. Skaffa dig ett konto på Bloglovin' där du kan följa min blogg och se om jag har skrivit något nytt eller inte. Bara för att jag ska slippa se din galna vana av att klicka dig in här ungefär konstant. Tack på förhand.

I am Lord Voldemort

Idag är det någon som har kollat min blogg ungefär en gång i timmen sedan klockan 13.00 fram till nu. Det känns lite halvfreaky och lite stalker-varning men samtidigt väldigt roligt. Tydligen är någon fruktansvärt eager att läsa vad jag skriver. Så varsegod, okända människa, nu får du ett inlägg. Hoppas det mättar, ett tag i alla fall.

Jag har kommit in i en Harry Potter-period. Jag insåg att min lillebror faktiskt numera har gått om mig med böckerna då han önskade sig sjunde boken i födelsedagspresent (jag har inte ens läst sexan). Jag fick således lite panik och tänkte på hur jag skulle förklara för mina barn att jag inte läst dessa (vid det laget) kultförklarade böcker av den enda anledning att jag faktiskt var för lat. Det skulle ju verkligen inte gå för sig. Men eftersom, tidigare nämt, latheten är ett faktum lyssnar jag istället på böckerna. På engelska dessutom så det blir liksom två flugor i en smäll, öva engelska och att inte bli klassad som missanpassad medborgare av mina barn. Praktiskt.

Brukar lyssna när jag sitter på bussen till och från skolan eller när jag är hemma och inte har något bättre för mig. Det är rätt underligt hur man ena sekunden är totalt omsluten av dementorer, mugglare, trollstavar och horokruxer och i andra sätter sig i skolbänken för att räkna plus minus roten ur sextiofem. Snacka om två helt olika världar. Förresten trodde jag typ jättelänge, eller hoppades i alla fall, att Hogwarts fanns på riktigt och blev väldigt besviken när mitt antagningsbrev aldrig kom. Fantastisk berättelse nevertheless.

Annars händer det inte särskilt mycket. Det där hålet i plånboken som jag pratade om i ett inlägg härom veckan blir djupare och djupare. Jag har nu ca. 300 kr att leva på till den sista september... Hur jag lyckas vet jag inte och än mindre hur jag ska klara denna galet tajta budget utan att behöva sitta inne och uggla i en hel månad. En rolig sak är dock att jag har gått och blivit elevrådsrepresentant för min klass och var på mitt första möte idag! Det ska bli mycket intressant, aldrig varit med i elevråd förut. Tänka sig, ha avsatt tid och godtagbar ursäkt att missa lektioner för att klaga på skolan. Kan inte bli annat än bra. Hoppas iochförsig att det artar sig och vi kan få lite ordning på den totala förvirring som i denna stund råder.

Facebook är för övrigt en fantastisk uppfinning för er som inte förstått det än. Där kan man bland annat kan fråga sin lärare om man behöver komma på lektionen och hon kan svara "nä det behöver du inte". Gud så fiffigt. Så imorgon är jag ledig. Skönt och mycket välbehövligt. Tog en liten ofrivillig powernap förut, och en väldigt djup sådan då mammas skrik inte ens kunde väcka mig utan hon var tvungen att skaka liv i mig. Undrar om det är ett tecken på att man sover för dåligt? Hmm...

Adios amigos, nu ska jag lyssna på Harry Potter!

Onsdag

Eftersom att det inte direkt har hänt något av värde idag (heller) tänkte jag dedikera hela det här inlägget till jävligheten i att ha skit i ögat.

En ögonfrans, ett hårstrå, sminkrester, damm, döda flugor eller fan hans moster gnagandes i ögat. Visst låter det gosigt? Det är inte särskilt smärtfyllt, dessvärre oerhört irriterande. Men betoning på oerhört. Speciellt när man inte kan få bort det. Det spelar ingen roll hur många gånger du blinkar, hur många gånger du gojsar runt i ögat med fingret, hur många gånger du frågar någon "har jag nåt i ögat" och får ett nej, det gnager LIKT FÖRBANNAT! Det här har jag stått ut med hela dagen. Och det är fortfarande inte borta.

Vad ska jag ta mig till? Jag går snart bananas och plockar ut ögat med gaffel.

Att ändra sin uppfattning om Alex Schulman.

Jag har alltid (och jag menar alltid fram tills nu) avskytt Alex Schulman. Nu har jag ju olyckligtvis tagit bort mina förra bloggar men i någon av dem fanns i alla fall ett inlägg om just hur mycket jag avskydde Alex Schulman. Eller det var mer ett angrepp mot hela Schulman-släktet inklusive Katrin som då var gift med Alex. Avsky är ju ett väldigt kraftfyllt och laddat ord och även om det kanske är lite snällare än hata så är det ändå rätt grovt att ta i mun om någon man inte ens träffat.

Jag vet inte riktigt varför men hans åsyn framkallade liksom någon slags kräkreflex, alternativt en knagande dödslängtan. Det var något med hur han hånade och drev med allt och alla blandat med Aftonbladet, ytligheten och avundsjuka. Ändå läste jag hans blogg och han krönikor. Nästintill slaviskt lusläste jag allt han skrev och blev så gott som beroende av att hitta något dåligt eller något att störa sig på i hans texter (vilket inte var så svårt får jag väl lov att tillägga) som jag sedan kunde klaga på i kommentarsfältet. Alex Schulman var ett praktexempel på en person man älskade att hata.

Notera "var" och inte "är" i föregående mening. Efter flera veckor, eller kanske rentav månader, av ständig avsky och illamående slutade jag läsa hans blogg. Insåg att det inte var bra för mig, det tjänade ändå inget till.
För några dagar sedan snubblade jag in på hans blogg av misstag. Bloggen har bytt namn. Från Att vara Alex Schulman till Att vara Charlie Schulmans pappa. Nu hatar jag inte Alex Schulman längre.

Alex Schulman har blivit pappa. Han har en jättefin liten dotter som han varje dag skriver jättefina saker om. Sen vet jag inte (bebisgalen som jag är) om alla helt vansinnigt söta bilder på den lilla har något att göra med min ändrade uppfattning att göra, men jag bryr mig inte. Det viktigaste är att man faktiskt kan ändra uppfattning. Om människor, om saker och om livet.

Och med denna oerhört fina moralpredikning tar jag av mig hatten för Alex och Charlie Schulman och säger godnatt.
Godnatt.

Charlie Schulman

Fotot snott härifrån

I fell in love with a habit I promised I'd break

Jag har lite panik över projektarbetet. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på, än mindre hur jag ska koppla det till mitt program. Det här kommer bli jobbigt.

Bra låt, spola fram till 1:10

If I had a heart I could love you

Här mina damer och herrar kommer något som kommer forma er vardag, mätta världens hunger och skapa fred på jorden. Det är en revolution! Jag har inte bidragit till något (I wish), det hela är Axels brors förtjänst.Vad är det för något undrar ni?

Jo, det är historiens bästa playlist.
Historiens bästa playlist

Studentmössa: check!

Idag var det mössprovning i skolan. Det var beslutsångest blandat med lyckorus. Mest lyckorus. Kändes dock lite sjukt att beställa mössan nu eftersom idag var den första riktiga skoldagen och det är stört lång tid kvar till studenten men ÄNDÅ. Aaahhhaaaaaaaaahhh. Hör ni sången?

sjung om studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!

forever

När man ser sånt här blir man glad i själen. Så här ska mitt bröllop också vara! Eller en annan låt då, Chris Brown är väl ingen favvo. Det får gärna vara forever forever forever däremot...

Allt jag gillar upphör

Allt jag gillar upphör. Till exempel den här helgen. Imorgon är det skola i en hel vecka. - Det känns dåligt.  Imorgon ska jag gå upp halv sju. - Det känns jävligt dåligt. Imorgon ska jag få mitt schema och träffa nya lärare. + Det känns spännande. Veckan står på minus, hoppas det ändras allt eftersom den löper förbi.

I fredags var jag ute. Det var mycket trevligt. Kvällen lämnade dock ett litet för stort hål i plånkan och det var inte lika trevligt. Så nu blir det väl att livnära sig på luft om man ska ha en chans att gå runt till nästa studiebidrag.

Annars händer det inte så fasligt mycket. Söndagar är väl allmänt kända för att vara grymme så jag har fyllt denna underbara dag med städning, TV-tittande och övningskörning. Intresseflaggan är grön kände jag litegrann men what the heck, det är ju ert problem - inte mitt.

Random noise

Känner inte för att skriva något just nu, bjussar på lite trevlig musik istället!

Psykbryt.

har tappat bort mig själv totalt.
fick ett smärre sammanbrott inatt. ångest. självförakt.
och jag skäms. förlåt...

Dagen före

Idag är det den sista dagen på mitt sista sommarlov.
Imorgon är den första dagen på mitt sista år på gymnasiet.

Det är blandade känslor och många tankar som flaxar omkring mellan öroren. Först och främst ska det bli fruktansvärtfantasisktoerhörtjättesuperdupermegaskönt att ta studentenom ett år! Bara tanken på att äntligen få komma ifrån International (sk)IT College of Sweden och göra någonting annat känns som en skänk från ovan. Vilken befrielse det kommer vara! Befrielse som dock kommer med fripassagerare i bagaget...

Nya ansvar och beslut som ska tas. Vad ska man sysselsätta sig med när man inte har mattelektioner att gå på? Det kommer helt klart kännas konstigt när det är över då tolv år av mitt liv spenderats i skolbänken. (Tolv år är ju dessutom en rätt insane siffra i min mening...)
Och det är väl här de blandade känslorna trillar in i bilden. Först är det glädje och lycka över att det snart är slut men sen är det också ångest för vad som komma skall. Fast det är ju ett tag kvar trots allt...
Det enda som är riktigt säkert är att studenten kommer bli en jävligt kick ass dag!

Aaahhhhh. Jag vill jag vill jag vill jag vill!

Nagellack (varning för dagens i-land...)

Det är samma vareviga gång. Spelar ingen roll att man tänker: "så ska jag verkligen inte göra nästa gång". För man gör det igen igen igen och igen. Börjar pilla med saker när man precis har målat naglarna och lacket inte hunnit torka ännu alltså. Det är som om det är någon inbyggd tvångstanke som börjar krypa inom en när man precis har färglagt färdigt. I vanliga icke-nymålade-naglar-fall kan man ju sitta still vid datorn i flera timmar men helt plötsligt när man inte "får" dyker en plötslig längtan efter att plocka med saker upp. Idag gjorde jag tillexempel följande med fortfarande kletiga naglar:
- kokade kaffe
- fyllde på kaffepulver i kaffeburken
- städade undan alla fem miljarder glas som stod i köket av någon anledning jag ännu inte vet
- spelade gitarr

Det sistnämda var väl det mest korkade då det fuckade upp fyra av fem naglar på vänsterhanden... Så det var bara att hämta aceton och börja om från noll.
Medan jag satt där och målade om mina naglar (fransk manikyr också så det tar ju ca. tolv år) tänkte jag på en grej. Det var någon jag träffade för längesen, kommer inte ihåg vem dock, som gjorde ett finger i taget, liksom vänster tumme, höger tumme, vänster pekfinger, höger pekfinger. Finns det någon annan som gör det? Det känns ju helt klart mest logiskt att ta en hel hand i taget. Eller? Har jag fel?




!!!!!!!!!!!!!!!!! alltså. WTF MAN?! Hur långa är de inte???!!! Och vem ritar värsta konsverket på sina naglar? Inte okej.

Hörsel = borta

Känner mig som om
a) någon slängt ner mig i en brunn och slängt ner x antal smällare vars knallar ekar mellan brunnsväggarna och i mitt huvud
b) jag har varit instängt i en baskagge medan någon spelat - dubbelpedal!

Varför? Tja, det är inte någon av ovanstående anledningar. (tro det eller ej)
Jag har varit på släktkalas. Då blir det såhär. Farmor och hennes fyra syskon tenderar att vilja överrösta varandra. Inte minst när det pratas om de två P:en. (Pengar & Politik) Då stiger decibelnivån i rafflande fart. Bägge ämnen är ju givna samtalsämnen på en trevlig släktsammankomst med kaffe och dopp på någons födelsedag. Helt klart.

Det ironiska i det hela är ju att jag och mina kusiner, den yngsta generationen, är de som går hem med mest huvudvärk och ont i öronen. Men pensionärer är ju så pigga nu för tiden...

Hahaha.

Hahaha. Måste bara få skratta lite! Hahahaha. Har ni någonsin sett en fulare header? Och har ni någonsin stött på ett mer nytänkande och fantasifullt bloggnamn? elinlundeborg.BLOGspot.com.
"Det här är en blogg."
Näääähäääääääääääääää, är det verkligen det? 100? No shit Sherlock, skulle jag aldrig ha gissat!

Men ärligt talat, det kommer något bättre snart. Måste bara få en liten snilleblixt först. Efter regn kommer solsken, efter snilleblixtar kommer grymma bloggnamn.

Kalabalik

Nu är det fullt ös medvetslös här hemma. Lillebror fyller moppepojke imorgon och om exakt trettiosju minuter invaderas hela hemmet av tårtätande släktmedlemmar som tycker att man har blivit så stooooor sen senast. Javisst, på bredden eller? Har sprungit runt som en skållad råtta också så jag är helt slut, redan innan de har kommit. Städat, dukat, handlat på maxi, fixat mat, duscha, det är många saker som ska fixas innan man kan ställa till kalas. Och ingen lön för mödan får man heller för presenterna ger man till lillebror som i stora drag spenderat sin dag ute i garaget och pillat på moppen, medan systeryster nästan stressat till sig en hjärnblödning. Men varför klaga. Det är inte var dag man fyller femton.

Dagens upptäckt.

För ett tag sen fick jag en ny dator av min far men jag har länge skjutit upp projektet som kallas fixa-all-min-musik-och-nytt-iTunes-bibliotek-så-att-jag-kan-uppdatera-min-iPod-på-nya-datorn-istället-för-gamla-projektet. (det var det kortaste namnet jag kunde komma på, jag lovar) Men nu förtäljer sig historien som så att tiden börjar bli knapp. Min far har nämligen en galen idé om att göra ett stort medianätverk här hemma med film, musik och TV. Min gamla dator ska bli serverdator och ska därför formateras, alltså inget iTunes-bibliotek.

Och nu till upptäckten. Var ju tvungen att skapa en ny iPod Selection Playlist och hittade då diverse gamla låtar, bland annat med min mellanstadielärares band. Så jag tänkte "åh, fan undrar om dessa finns längre eller hur det går för dem". Sagt och gjort. Google är min vän! De har tydligen döpt om sig till Modern Cavemen och finns på Spotify! Och bra är de sen! Blev väldigt nostalgisk och tänkte på musiklektionerna på Skutehagen och hur coolt man tyckte att det var, vår musiklärare var med i ett band, värsta rocklegenden! Hoppas verkligen att de blir stora så man kan skryta lite med att man lyssnade på dem i 5:an.

Modern Cavemen på Spotify!
Modern Cavemen's hemsida

Angående fjäderstrykartermen.

För att inte skapa allmän förvirring och uppror här på den nya bloggen (det vore ju förfärligt) så tänkte jag förklara vad ordet fjäderstrykare betyder. Eller förklara var väl kanske att ta i, citera vore väl mer korrekt eftersom jag inte skrivit det själv (I wish). Nedan följer ett utdrag ur Är det någon där? av Marian Keyes som förklarar termen fjäderstykare. Jag fick boken med en tidning jag köpte, brukar vanligtvis inte läsa chic lit men eftersom att jag inte var allt för upptagen när jag hälsade på min släkt i småland slank den ner ändå. Helt okej bok med några ljusare studer, däribland detta.

"Jacquis fjäderstrykartest är ett fruktansvärt prov som hon utsätter alla killar för. Det började med någon kille hon hade sex med för åratal sedan. Hela natten lång hade han fört händerna upp oc ner längs hennes kropp på det fjäderlättaste sätt som tänkas kunde, uppför ryggen, längs låren och över magen. --- "Han bara strök mig" sa hon efteråt och rös av äckel. "På ett hemskt, fjäderlätt sätt, som om han hade läst någon bok om hur man ger kvinnor det de vill ha. Jävla fjäderstrykare. Jag ville slita av mig huden."
Och så myntades den frasen. Den antydde en fjollig sida som genast tog ifrån alla killar den sex appeal de möjligen kunde tänkas ha. Det var en hemsk kategori att hamna i - Jacquis åsikt var att fyllon som misshandlade sina fruar och bar smutsiga underkläder hade mer att ge."

Och givetvis, ni som har förmågan att koppla det ena med det andra, så är alltså fjäderstrykarboken den ovannämnda boken i liten ny tappning. Smöriga citat, klyschor, fjäskiga lines än dock i samma fjäderstrykiga anda. Ett helt fantastiskt uttryck i min mening.

Sedär, nu klarade vi upp det. Vad fint.

Igår: bob hund.

Igår var helt Fantastiskt. Har ni någon gång känt att ni ert hjärta blivit så fyllt av lycka på så kort tid att det känts som om det ska sprängas? Det gjorde jag igår. Det var Fantastiskt. bob hund var Fantastiska. Och jag vet, det låter som en klyscha tagen rakt ur vilken fjäderstrykarbok som helst men det är sant. Jag skuttade bokstavligen hem från bussen och det kändes som om alla världens problem var lösta.

Musik är kärlek. Kärlek är musik. Undrar hur länge man kan leva på det här?

Numero uno! ...eller 673?

Nu var det dags igen. Men denna gång är det annorlunda. Inga löften om inlägg av hög intressefaktor för - helt ärligt - mitt liv är inte ens i närheten av att vara tillräckligt fantastiskt och innehållsrikt. Inte för att kunna skriva sju inlägg om dagen i vilket fall som helst. Och inte heller för att underhålla någon slags publik, hur liten den än må vara.

Det här är en blogg. Och den är min.
Det här är bara små texter om livet. Och de är mina.