Om att vara 18. Plus 63.

Ibland kan jag verkligen undra om jag faktiskt är 18 år. Att det kanske bor en liten Ann-Britt, 81, inom mig som vill bjuda till kalas med kaffe och dopp när någon kommer förbi. För jag vet inte många 18-åringar som har "Svenska dialektmysterier" och "Här är ditt liv" som favoritprogram, det är en sak som är säker. 18 eller 81? Det är frågan...

Ann-Britt

Från Elin Lundeborg - intet nytt

Jag har verkligen ingenting att skriva om. Världen snurrar i sin slentrianska bana, livet är en gråzon som aldrig tar slut och mina fotspår blir djupare och djupare för jag går samma väg varje dag. Allt är rutinmässigt. Förutom skrivandet kanske då men det ska ju ske på viljan att skriva inte för att man "ska". På återseende.

för allting jag skriver blir ändå för kort

foto: lundlund

Mitt liv på dryga fyra minuter. Snabbversionen så att säga...

Rapport.

Rådande bloggtorka är ännu ej över.
Håll ut.

Om spindeln

Först och främst skulle jag bara vilja be alla om att skänka lite omtanke och sympati till min lillebror som i denna stund sitter på akuten. När de kommer hem, troligen någon gång i natt, lär han ha två nya kompisar med sig hem; kryckor. Stackars lillebror.

Sen till den viktiga delen av detta inlägget. SPINDELN. Innan historien berättas i detalj så ska jag säga er att jag faktiskt inte är rädd för spindlar, ingen fobi eller så. Egentligen. Eller, jag kan väl inte direkt påstå att jag vid åsynen av en spindel skulle säga "nämen hej lilla imse vimse, gud vad puttinutti-gullig du är" men jag skulle inte heller skrika, få panik och börja hyperventilera. Ni förstår skillnaden va?

I alla fall. Jag står i duschen. Schampoo hit, balsam dit, inga krusiduller, allt är precis som vanligt. DÅ, när jag öppnar ögonen efter att ha blundat då sköljt igenom håret, ser jag en spindel svischa förbi cirkus en decimeter från mig. Kan ni se framför er hur jag hoppar upp i luften? Förstår ni hur chocken sprider sig som ett elakt virus i kroppen? FÖRSTÅR NI hur min puls går från 70 till 210 på typ fem millisekunder? Ändå är det ingen stor spindel, faktum är att den är ganska liten. Inget Honmonster från Sagan om Ringen direkt...

Det känns lite som om jag är med i en film. De allra läskigaste scenerna i filmer är alltid i duschen och den som duschar blir alltid skrämd. Oftast är det något lite mer... farligt än en liten spindel, typ en mördare, kidnappare, spöke, monster eller något i den stilen. Inte en liten fjuttspindel. Men jag blir så jävla rädd.
Behöver jag nämna att jag, efter att ha dränkt den, (förlåt alla djurälskare) struntade i allt vad miljötänkande hette och spolade x antal liter vatten för att säkerställa att den inte klättrade upp ur duschbrunnen igen?

Jävlar vilka mardrömmar jag kommer drömma inatt.

Om kalenderar och kalendermänniskor

Elin Lundeborg är ingen kalendermänniska.

Jag har aldrig varit. Men varje år envisas jag med att köpa en kalender inför skolåret och säga lite skämtsamt "undrar hur länge detta kommer hålla". Fast egentligen är det inget skämt. Vid varje kalenderköp håller jag alla tummar jag har (i detta fall två) och önskar innerligt att jag detta år kommer att bli en kalendermänniska.

I år har jag en rosa liten sak med blommor eller något annat puttinuttit på. Jag tänkte att ju mer icke-mig den är, desto lättare kommer det bli att ta till sig denna icke-mig-iga vanan. Men, som så mycket annat, slutar det med mission failure. Jag har skrivit upp mängder av saker; födelsedagar, aktiviteter och lov men jag tittar ju fan aldrig i den. Vad är vitsen i att skriva i den om jag uppenbarligen inte känner något behov av att läsa det? Är mitt minne för bra kanske? Min inbyggda kalenderfunktion (aka. hjärnan) kanske är fullt tillräckligt för en fungerande vardag? Men då kommer frågan åter, VARFÖR har då så många människor en kalender?

Ni kalendermänniskor, kan ni inte skriva och förklara varför ni är kalendermänniskor och hur och när ni blev det? Vore mycket uppskattat.

Tillägnat min stalker

Kära människa som går in på min blogg flera gånger i timmen, you're starting to freak me out. Jag har ett litet tips till dig. Skaffa dig ett konto på Bloglovin' där du kan följa min blogg och se om jag har skrivit något nytt eller inte. Bara för att jag ska slippa se din galna vana av att klicka dig in här ungefär konstant. Tack på förhand.

I am Lord Voldemort

Idag är det någon som har kollat min blogg ungefär en gång i timmen sedan klockan 13.00 fram till nu. Det känns lite halvfreaky och lite stalker-varning men samtidigt väldigt roligt. Tydligen är någon fruktansvärt eager att läsa vad jag skriver. Så varsegod, okända människa, nu får du ett inlägg. Hoppas det mättar, ett tag i alla fall.

Jag har kommit in i en Harry Potter-period. Jag insåg att min lillebror faktiskt numera har gått om mig med böckerna då han önskade sig sjunde boken i födelsedagspresent (jag har inte ens läst sexan). Jag fick således lite panik och tänkte på hur jag skulle förklara för mina barn att jag inte läst dessa (vid det laget) kultförklarade böcker av den enda anledning att jag faktiskt var för lat. Det skulle ju verkligen inte gå för sig. Men eftersom, tidigare nämt, latheten är ett faktum lyssnar jag istället på böckerna. På engelska dessutom så det blir liksom två flugor i en smäll, öva engelska och att inte bli klassad som missanpassad medborgare av mina barn. Praktiskt.

Brukar lyssna när jag sitter på bussen till och från skolan eller när jag är hemma och inte har något bättre för mig. Det är rätt underligt hur man ena sekunden är totalt omsluten av dementorer, mugglare, trollstavar och horokruxer och i andra sätter sig i skolbänken för att räkna plus minus roten ur sextiofem. Snacka om två helt olika världar. Förresten trodde jag typ jättelänge, eller hoppades i alla fall, att Hogwarts fanns på riktigt och blev väldigt besviken när mitt antagningsbrev aldrig kom. Fantastisk berättelse nevertheless.

Annars händer det inte särskilt mycket. Det där hålet i plånboken som jag pratade om i ett inlägg härom veckan blir djupare och djupare. Jag har nu ca. 300 kr att leva på till den sista september... Hur jag lyckas vet jag inte och än mindre hur jag ska klara denna galet tajta budget utan att behöva sitta inne och uggla i en hel månad. En rolig sak är dock att jag har gått och blivit elevrådsrepresentant för min klass och var på mitt första möte idag! Det ska bli mycket intressant, aldrig varit med i elevråd förut. Tänka sig, ha avsatt tid och godtagbar ursäkt att missa lektioner för att klaga på skolan. Kan inte bli annat än bra. Hoppas iochförsig att det artar sig och vi kan få lite ordning på den totala förvirring som i denna stund råder.

Facebook är för övrigt en fantastisk uppfinning för er som inte förstått det än. Där kan man bland annat kan fråga sin lärare om man behöver komma på lektionen och hon kan svara "nä det behöver du inte". Gud så fiffigt. Så imorgon är jag ledig. Skönt och mycket välbehövligt. Tog en liten ofrivillig powernap förut, och en väldigt djup sådan då mammas skrik inte ens kunde väcka mig utan hon var tvungen att skaka liv i mig. Undrar om det är ett tecken på att man sover för dåligt? Hmm...

Adios amigos, nu ska jag lyssna på Harry Potter!

Onsdag

Eftersom att det inte direkt har hänt något av värde idag (heller) tänkte jag dedikera hela det här inlägget till jävligheten i att ha skit i ögat.

En ögonfrans, ett hårstrå, sminkrester, damm, döda flugor eller fan hans moster gnagandes i ögat. Visst låter det gosigt? Det är inte särskilt smärtfyllt, dessvärre oerhört irriterande. Men betoning på oerhört. Speciellt när man inte kan få bort det. Det spelar ingen roll hur många gånger du blinkar, hur många gånger du gojsar runt i ögat med fingret, hur många gånger du frågar någon "har jag nåt i ögat" och får ett nej, det gnager LIKT FÖRBANNAT! Det här har jag stått ut med hela dagen. Och det är fortfarande inte borta.

Vad ska jag ta mig till? Jag går snart bananas och plockar ut ögat med gaffel.