Ork är en festlig företeelse här i livet. Ibland känns det som om man skulle kunna gå över berg och ibland är det en påfrestning att smöra sin egen macka.
Idag är en sådan dag. Luften har helt gått ur mig. Trots åtta timmars skitbra sömn känns som om jag knappt kommer orka resa mig från stolen.
måndag 29 november 2010
torsdag 25 november 2010
Om spindeln 2
Igår när jag skulle gå och lägga mig (efter att ha suttit uppe alldeles för länge för mitt bästa) möttes jag av den här söta kompisen.
Ni som har hängt med från början kanske minns detta inlägget och jag kan tala om att mina känslor inför spindelsläktet inte förändrats nämnvärt... Dvs. jag blev inte hysteriskt panikrädd men inte heller överlycklig igår när denna spindel gjort sig hemmastadd på min vägg. Om man jämför med förra året, då jag hade litervis med vatten som vapen, var scenariot igår något klurigare.
Vi satt en lång stund och stirrade på varandra, spindeln och jag, men vi kom tyvärr inte fram till något särskilt vettigt. Först övervägde jag att slå ihjäl den med en kursbok (som jag läst alldeles för lite i). Sedan insåg jag vilken fantastisk fräsch död-spindel-fläck som skulle förevigas på min tapet, och tänkte att - nä, det är nog ingen bra idé trots allt. Nästa uppslag var att försöka "glömma bort" alltihop och helt enkelt gå och lägga mig med Imse som rumskamrat. Ganska jätteomgående förstod jag att det aldrig, under några slags omständigheter, skulle gå eftersom jag inte skulle få någon sömn på hela natten med tänd lampa och en spindel på väggen.
(För övrigt; ni som tänker att ovanstående paragraf utspelar sig under två minuter, tänk igen. Satt helt handlingsförlamad på min säng och försökte blänga bort honom, en psykisk battle liksom, i jag vet inte hur länge. Parallellt med detta tankeförlopp rådfrågade jag även mina vänner Victoria och Josefin per sms. Mycket klokare blev jag dock inte.)
Efter mycket om och men kom jag till slut fram att den gamla hederliga djurvänsmetoden glas + papper torde lämpa sig bäst. Mer stor försiktighet lyckades jag till slut få spindeln i glaset och lämnade honom sedan i snön på min uppfart att frysa samtliga åtta benen av sig.
Summan kardemumman av allt detta blev en nöjd Elin, ack dryga fyrtio minuters nattsömn fattigare. För en liten imse vimse spindel. Löjligt.
Ni som har hängt med från början kanske minns detta inlägget och jag kan tala om att mina känslor inför spindelsläktet inte förändrats nämnvärt... Dvs. jag blev inte hysteriskt panikrädd men inte heller överlycklig igår när denna spindel gjort sig hemmastadd på min vägg. Om man jämför med förra året, då jag hade litervis med vatten som vapen, var scenariot igår något klurigare.
Vi satt en lång stund och stirrade på varandra, spindeln och jag, men vi kom tyvärr inte fram till något särskilt vettigt. Först övervägde jag att slå ihjäl den med en kursbok (som jag läst alldeles för lite i). Sedan insåg jag vilken fantastisk fräsch död-spindel-fläck som skulle förevigas på min tapet, och tänkte att - nä, det är nog ingen bra idé trots allt. Nästa uppslag var att försöka "glömma bort" alltihop och helt enkelt gå och lägga mig med Imse som rumskamrat. Ganska jätteomgående förstod jag att det aldrig, under några slags omständigheter, skulle gå eftersom jag inte skulle få någon sömn på hela natten med tänd lampa och en spindel på väggen.
(För övrigt; ni som tänker att ovanstående paragraf utspelar sig under två minuter, tänk igen. Satt helt handlingsförlamad på min säng och försökte blänga bort honom, en psykisk battle liksom, i jag vet inte hur länge. Parallellt med detta tankeförlopp rådfrågade jag även mina vänner Victoria och Josefin per sms. Mycket klokare blev jag dock inte.)
Efter mycket om och men kom jag till slut fram att den gamla hederliga djurvänsmetoden glas + papper torde lämpa sig bäst. Mer stor försiktighet lyckades jag till slut få spindeln i glaset och lämnade honom sedan i snön på min uppfart att frysa samtliga åtta benen av sig.
Summan kardemumman av allt detta blev en nöjd Elin, ack dryga fyrtio minuters nattsömn fattigare. För en liten imse vimse spindel. Löjligt.
Om den 25e då det smäller
Inte ofta man känner sig rik. Livet som hårt arbetande samhällsmedborgare är bra.
onsdag 24 november 2010
torsdag 18 november 2010
onsdag 17 november 2010
Om en sorgens dag
Det är i stor förtvivlan och bedrövelse jag tvingas informera er om att Den exprimentiella playlisten där allt kan hända spårlöst försvunnit från min Spotify-användare. "Loading..." står det på den. Och inte verkar det som om några laddningsavancemang av högre grad är på gång.
Förlorat:
- 100 (i runda slängar) noggrant utvalda låtar.
- Dryga halvårets hårda arbete.
- Associationer, känslor och tankar mellan spåren.
Mitt hjärta gråter. Den fattas mig. May it rest in peace. Amen.
Förlorat:
- 100 (i runda slängar) noggrant utvalda låtar.
- Dryga halvårets hårda arbete.
- Associationer, känslor och tankar mellan spåren.
Mitt hjärta gråter. Den fattas mig. May it rest in peace. Amen.
fredag 12 november 2010
Om varför det är så dålig uppdatering
Ibland stannar inspirationsflödet upp. Eller ja, flödet finns men det hittar nya vägar och får utlopp i många andra former än i just ord här på bloggen. Det finns många orsaker till detta. En del orsaker är abstrakta, andra är lite mer åskådliga. Det som står i klartext är att det just nu finns saker i mitt liv som tar energi från mycket annat, däribland bloggen. Fokus som flyttas, omprioriteringar som görs. Mitt nya jobb gör skillnad, inte minst tidsmässigt, men också knepigare saker som är allt för personliga för att segla omkring i cyberspace och lagras på någon server för evigheters evigheter.
I många avseenden är allt väldigt grått just nu (inte bara vädret dvs.). Jag har beslutsångest i så många frågor och hela mitt sinne är ett inferno av frågetecken som brinner utan svar. Snart är året slut och snart är betänketiden slut. Jag gräver ner mig i jobb och plugg för att slippa ta itu med mina känslor, för det är lättare så, slippa gå in på några djup.
Varför skriver jag detta kan man ju undra. För många är nog detta ett hemskt okonkret inlägg som inte förklarar någonting. Men för mig (och kanske några av er som känner mig) är detta ett hemskt okonkret inlägg som inte förklarar någonting men ändå allting. På återseende.
I många avseenden är allt väldigt grått just nu (inte bara vädret dvs.). Jag har beslutsångest i så många frågor och hela mitt sinne är ett inferno av frågetecken som brinner utan svar. Snart är året slut och snart är betänketiden slut. Jag gräver ner mig i jobb och plugg för att slippa ta itu med mina känslor, för det är lättare så, slippa gå in på några djup.
Varför skriver jag detta kan man ju undra. För många är nog detta ett hemskt okonkret inlägg som inte förklarar någonting. Men för mig (och kanske några av er som känner mig) är detta ett hemskt okonkret inlägg som inte förklarar någonting men ändå allting. På återseende.
måndag 8 november 2010
Påväg till jobbet, minus 4 grader celsiu
söndag 7 november 2010
torsdag 4 november 2010
Jag ser sprickor i horisonten som ingen ser
Äntligen helg.
Orkar inte skriva. Vill mest bara fylla mina öron med denna fantastiska skit.
Lyssna. Och njut.
Orkar inte skriva. Vill mest bara fylla mina öron med denna fantastiska skit.
Lyssna. Och njut.
tisdag 2 november 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
