Hur man vet att man är sinnesförvirrad.

Tack , jävligt mycket tack ska DU ha för att du har förstört min kväll med gissningslekar. Vet DU vad jag nyss gjorde? Jag var så uppe i gul, halvlevande, finns när man vill, Melody Club-låt + påskkärring att jag hällde tevatten utanför koppen!
VET DU HUR VARMT TEVATTEN KÄNNS?!

Död åt Tengil, död åt dig Josefin Fransson.

Just like a distant star I simply cannot hold

Hello my favourite song!

Om den stora skräcken.

Den stora skräcken. Inte vilken skräck som helst; telefonskräck. Inte så att jag börjar hyperventilera när jag ser en telefon, utan mer att ringa folk. I synnerhet folk jag inte känner. Och skyddat nummer på displayen får magen att göra en volt eller två. Ibland svarar jag inte ens. Hjärtat slår några extra slag i takt med fingertrycken som motsvarar siffror i ett nummer jag aldrig ring förut.
Det har varit såhär ända sen jag kan minnas. När jag var liten och spelade handboll fick mamma ringa tränaren och säga att jag inte kunde komma när jag var sjuk för att jag inte vågade. Jag grät ibland när mamma tyckte att jag kunde ringa själv.
För en månad sen skulle jag boka om en tandläkartid.
Jag bad mamma göra det...

Någon som vet någon som kan leda bot på denna udda fobi? Tala om det för mig i så fall (ring inte!)

Usch usch usch!

Humorbubblan.

Världens roligaste grej hände idag. Eller. Kanske inte världens men en rolig grej i alla fall. Jag är påväg hem från bussen. Jag är på ovanligt muntert humör, vilket vanligtvis är ganska ovanligt eftersom det är _ovanligt_ muntert humör jag är på.
Ni fattar.

Jag tuggar tuggummi. Blåser bubblor som man gör när tuggummi kombineras med ovanligt muntert humör. Jag tuggar tuggummi och blåser bubblor för glatta livet. Det går en snubbe framför mig, gissningsvis en fyrtioplussare vid namn Svensson. Just då går vi in i gångtunneln som går under vägen. Och vad jag inte alls reflekterar över innan jag blåser humorbubblan är att det faktiskt ekar rätt mycket i tunnlar. Ganska små ljud blir liksom ganska stora ljud.
Min humorbubbla spricker och snubben Svensson flyger upp i luften. Han blir livrädd för ljudet min oskyldiga lilla humorbubbla orsakar. Han hoppar till av skräck och vänder sig om för att se mig. Asgarva. Verkligen asgarva. Han ler lite snett, osäker på om han också ska skratta eller inte. Han skrattar inte. Faktum är att han ser rätt arg ut. Men jag garvar fortfarande. Såklart.

Jag får ta en annan väg hem. För jag kan inte sluta skratta.
Stackars snubben Svensson.

Om, om, om

Nä, om man kanske skulle samla all opepphet och lägga det i en låda. Gräva ner lådan så satans långt ner i marken, precis som de gör med radioaktivt kärnavfall. Avfallet får ju inte tas upp på flera miljoner år, således borde dessa regler även gälla för lådan. Helt klart.

Om man skulle göra det. Vad bra allt hade varit. Ingen låda, ingen opepphet. Fördelaktigt värre.

Snor. Snor överallt.

Vilken kalashelg. Inte gjort ett skit.Slökollat på TV, ätit, sovit och läst litegrann. Men mest har jag snorat. Jävlarimig vilket nobelprisvinnande liv jag lever.
Fred? Nä, snor! Hela mitt liv cirkulerar kring snor.

Och snart är det måndag igen. Fantastiskt. En helg av mitt liv avklarad.
Hur många är det kvar?

Märkliga saker på min farstu

Jag vet att barn brukar plinga runt i kvarteret och sälja godis och kakor för att samla in pengar till klassresan. Jag vet att de till och med ibland slår på stort och springer runt med lotter de vill att man ska köpa. Det är lite jobbigt men man är härdad vid det här laget. Och det är ju fint att de vill bespara sina föräldrar och istället snirkla in sig hos grannarna och indirekt få dem att betala? Eller?

Hur som, jag visste definitivt inte att barn går runt och försöker pracka på mig galltvål (var tvungen att Googla. Är det meningen att man ska veta vad det är?). Jag menar, kakor och godis känns ändå som hyfsat normala produkter att sälja om man är tolv år. Kakor och godis är sött, barn är söta - det blir en bra kombo. Galltvål är någon typ av rengöringsmedel, det är INTE sött, det är bara konstigt.

Det här måste vara ett skämt. Dolda kameran kanske?

Nej, jag dog inte, bara nästan

Hemska minnesbilder från mellanstadiet dök upp när jag vandrade in i det lysrörsbelysta rummet. (Lysrör = den mest omysiga belysning there is)
För sju år sedan bad den främmande gråhåriga tanten mig att räkna persiennerna. Och man räknade och räknade och räknade. Fast man visste ju att snart sticker det, fan snart sticker det till åt helvete, gud, snart DÖR jag. Det var ungefär så det kändes. Livet var slut, himmelriket väntade och snart skulle det skakas hand med gud. Javisst, helt övertygad. Dessutom skickade dom in oss två och två, en genial taktik från någon som uppenbarligen var sadist, gillade att se andra plågas, och var helt övertygad om att alla andra kände samma sak. Jomen visst, varför inte låta barnen titta på varandra så de kan se exakt vad de själva snart ska utsättas för? Bra tänkt där, verkligen.

Nu sa den gråhåriga tanten bara "sitt still här". Hygglo, vilket stöd man får. Man känner sig så väldigt ompysslad! Lysrör i taket här också. Sa jag att jag hatade lysrör? Och sen, helt utan förvarning, ett litet stick. Det gjorde inte särskilt ont men det plötsliga sticket fick mig att hoppa till. "Du måste sitta still!".
Okej, tanten, men bara för att du är arg på att du får för lite lön och gubben inte diskar därhemma behöver du väl inte straffa mig genom att sticka nålar i mig? Du kan väl säga till innan i alla fall. Idiot.

Och för er oupplysta var jag alltså och vaccinerade mig idag. Hepatit A och B. Längtar inte till om 30 dagar då jag ska ta nästa spruta. Dumma tant, dumma spruta.

What's the point? Like. Really.

Försöker hitta inspiration. Den finns någonstans långt därinne, slumrandes, nästan som i ide, men den vill inte komma ut. Men glöd är ändå glöd som glöder, eller hur var det nu? I vilket fall. Trillade in på en trevlig sida jag brukade vara inne på mycket förut. Den går i stora drag ut på att ge en olika skrividéer så att man inte sitter där framför sitt vita papper utan att skriva någon. (vilket man vanligtvis gör ändå, även om man har valt en liten idé men skitsamma)
Min poäng är följade: jag vet att man kan skriva om nästan allt men allvarligt talat, lyssna på den här...
"Skriv från en ren strumpas synvinkel som av misstag hamnat i tvättkorgen"

Grym story. Tror nästan jag ska köra på den. Akta er Bonniers, Nordstedts, B. Wahlström och allt vad ni heter, för här kommer "Den rena strumpan i tvättkorgen"! Bästa manuset genom tiderna! Riktigt fängslande handling, imo. Karaktärsskildringen känns äkta och mellan raderna kan man riktigt känna strumpans fina kvalité.

Den rena strumpan i tvättkorgen

So save your breath I will not hear

Mycket som händer nu. Lite för många saker inplanerade och lite för lite tid att uträtta dem på. Innan man ens hinner reflektera över allt som händer är dagen redan slut. Många tankar också. Lite väl många kanske. Och det blir bara värre när Fröken Ur tickar mot den senare halvan av dygnet. Lustiga, overkliga känslor lägger sig som ett täcke över sinnet, likt snön täcker gräset. De suddar ut de andra, de riktiga som borde finnas där.

Vad ska man göra när man känner att man faktiskt inte känner något alls?