Om bloggen.

Bloggen har insjuknat i en hemskt farlig sjukdom. Det-finns-inga-ord-att-skriva-sjukan aka. bloggtorka. Bloggen kanske återupplivas. Kanske snart, kanske inte fullt så snart. Vi får se.
Until then; god äckelpäckel jul och gott nytt år.  
Vem vet vad det nya året uppbringar?

Ångesten.

Snart är julen här, snart är julen slut. Snart är ett år i mitt liv slut, snart kommer ett nytt påbörjas. 2010. Jag vill bara trycka på pausknappen för ett tag, ta mig an det nya året om ett litet tag.
Det finns så många saker som jag vet att jag borde avsluta och lämna kvar i 2009.

You make me like charity

Nu har livet lugnat ner sig en aningens aning. Vilket är väldigt skönt. Var lite halvjobbigt att inte ha tid att andas eftersom syre är rätt bra grej att ha i kroppen någon gång ibland. Men nu har vinden som sagt mojnat. Skolan slutar på fredag, har ingenting kvar att göra bortsett från Operation X imorgon å elevrådets vägnar.

Sedan är det bara lite klappar som ska inhandlas och tjofaderittanlambo så är julen snart slut. Julen är min least favourite holiday på kalenderåret, så det hade inte gjort någonting om den tog slut innan den hade börjat enligt mig.
Sen är det nyår och 2010. Och efter det är det pension, demens, ålderdom och sen är man helt enkelt död. Slutsats: livet är redan över. Fan vad festligt.
Tack och adjö.

Stress och jäkt

Såhär ska det inte vara. Jag sprang runt som en skållad råtta fredag och lördag och hade ångest för att jag var så stressad. Nu är söndag och jag har ångest för att jag inte vet vad jag ska göra.
Lose/lose situation kände jag...

This one goes out to the one I love

En jävla cry-me-a-river-fest här ikväll. Festive... Very festive indeed.

Den nionde december tvåtusennio

Nu är den här;
9 december 2009
Dagen som jag gått och åmat mig inför hela hösten, dagen jag önskade att kalendern på något mystiskt sätt skulle hoppa över. Och nu är det ju bara att köra på. En halvtimma till bussen går.
CAE, here I come!

Still don't know what love means

Ungefär det finaste livet har att erbjuda just nu.

I fought the war but the war won

Ska snart ta mig an den här dagen. Snart snart snart. Om en timma eller så.

Egypten, araberna och jag

Jag är nu åter i Sverige. Älskade Sverige. Aldrig under hela min livstid har jag varit så glad över att vara svenskfödd som under de sju dygnen i Egypten. Mitt urspung uppmärksammades av araberna också.

Tjena sweden sweden, svenska flikka, billigare än ullared, billigare än ullared.

Dricks skulle de ha också. Hela tiden. För TOTALT onödiga jobb. "TOWEL TOWEL" skrek poolkillen och slet min handduk ur händerna på mig för att lägga den över solstolen och därefter kolla efter en liten peng att fiskas upp ur nån ficka.
Aldrig i livet. Man dricksar för sådant man inte kan eller orkar göra själv. Man dricksar på restaurang för att man inte orkar laga maten själv. Men är det fysiskt ansträngande att lägga ut en handduk på en solstol? - Nej, det är faktiskt inte.

Har varit inne i en pyramid. Låter coolt men not so much. Först fick man betala pengar för att komma in. Sedan fick man gå dubbelvikt i världens trängsta tunnel med oskön lutning. Och när tunneln väl var slut fanns inget mer säreget än ett medelstort rum ungefär med något högre takhöjd (aka. gravkammaren). Det fanns liksom ingenting speciellt att se där inne och till råga på allt var det satans varmt. Således ryckte jag och min bror på axlarna och sa "äh, vi går ut eller?". Och så var det med det. Pyramiderna - check!

Det jag saknade mest under resan var:
- Att dricka vatten ur kranen
- Ost (de hade bara jättehård ost som man skära nästan som stänger av)
- Folk som inte försökte lura en när man gick in i en affär
- GP vid frukostbordet. Fingrarna kliade lite utan något att bläddra i + att man inte hade någon som helst koll på vad som hände i världen (eftersom varenda tidning jag hittade var på tyska)
-Svensk kaffe!
- Människor att umgås med som faktiskt inte delar mitt blod