Att ändra sin uppfattning om Alex Schulman.

Jag har alltid (och jag menar alltid fram tills nu) avskytt Alex Schulman. Nu har jag ju olyckligtvis tagit bort mina förra bloggar men i någon av dem fanns i alla fall ett inlägg om just hur mycket jag avskydde Alex Schulman. Eller det var mer ett angrepp mot hela Schulman-släktet inklusive Katrin som då var gift med Alex. Avsky är ju ett väldigt kraftfyllt och laddat ord och även om det kanske är lite snällare än hata så är det ändå rätt grovt att ta i mun om någon man inte ens träffat.

Jag vet inte riktigt varför men hans åsyn framkallade liksom någon slags kräkreflex, alternativt en knagande dödslängtan. Det var något med hur han hånade och drev med allt och alla blandat med Aftonbladet, ytligheten och avundsjuka. Ändå läste jag hans blogg och han krönikor. Nästintill slaviskt lusläste jag allt han skrev och blev så gott som beroende av att hitta något dåligt eller något att störa sig på i hans texter (vilket inte var så svårt får jag väl lov att tillägga) som jag sedan kunde klaga på i kommentarsfältet. Alex Schulman var ett praktexempel på en person man älskade att hata.

Notera "var" och inte "är" i föregående mening. Efter flera veckor, eller kanske rentav månader, av ständig avsky och illamående slutade jag läsa hans blogg. Insåg att det inte var bra för mig, det tjänade ändå inget till.
För några dagar sedan snubblade jag in på hans blogg av misstag. Bloggen har bytt namn. Från Att vara Alex Schulman till Att vara Charlie Schulmans pappa. Nu hatar jag inte Alex Schulman längre.

Alex Schulman har blivit pappa. Han har en jättefin liten dotter som han varje dag skriver jättefina saker om. Sen vet jag inte (bebisgalen som jag är) om alla helt vansinnigt söta bilder på den lilla har något att göra med min ändrade uppfattning att göra, men jag bryr mig inte. Det viktigaste är att man faktiskt kan ändra uppfattning. Om människor, om saker och om livet.

Och med denna oerhört fina moralpredikning tar jag av mig hatten för Alex och Charlie Schulman och säger godnatt.
Godnatt.

Charlie Schulman

Fotot snott härifrån

I fell in love with a habit I promised I'd break

Jag har lite panik över projektarbetet. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på, än mindre hur jag ska koppla det till mitt program. Det här kommer bli jobbigt.

Bra låt, spola fram till 1:10

If I had a heart I could love you

Här mina damer och herrar kommer något som kommer forma er vardag, mätta världens hunger och skapa fred på jorden. Det är en revolution! Jag har inte bidragit till något (I wish), det hela är Axels brors förtjänst.Vad är det för något undrar ni?

Jo, det är historiens bästa playlist.
Historiens bästa playlist

Studentmössa: check!

Idag var det mössprovning i skolan. Det var beslutsångest blandat med lyckorus. Mest lyckorus. Kändes dock lite sjukt att beställa mössan nu eftersom idag var den första riktiga skoldagen och det är stört lång tid kvar till studenten men ÄNDÅ. Aaahhhaaaaaaaaahhh. Hör ni sången?

sjung om studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!

forever

När man ser sånt här blir man glad i själen. Så här ska mitt bröllop också vara! Eller en annan låt då, Chris Brown är väl ingen favvo. Det får gärna vara forever forever forever däremot...

Allt jag gillar upphör

Allt jag gillar upphör. Till exempel den här helgen. Imorgon är det skola i en hel vecka. - Det känns dåligt.  Imorgon ska jag gå upp halv sju. - Det känns jävligt dåligt. Imorgon ska jag få mitt schema och träffa nya lärare. + Det känns spännande. Veckan står på minus, hoppas det ändras allt eftersom den löper förbi.

I fredags var jag ute. Det var mycket trevligt. Kvällen lämnade dock ett litet för stort hål i plånkan och det var inte lika trevligt. Så nu blir det väl att livnära sig på luft om man ska ha en chans att gå runt till nästa studiebidrag.

Annars händer det inte så fasligt mycket. Söndagar är väl allmänt kända för att vara grymme så jag har fyllt denna underbara dag med städning, TV-tittande och övningskörning. Intresseflaggan är grön kände jag litegrann men what the heck, det är ju ert problem - inte mitt.

Random noise

Känner inte för att skriva något just nu, bjussar på lite trevlig musik istället!

Psykbryt.

har tappat bort mig själv totalt.
fick ett smärre sammanbrott inatt. ångest. självförakt.
och jag skäms. förlåt...

Dagen före

Idag är det den sista dagen på mitt sista sommarlov.
Imorgon är den första dagen på mitt sista år på gymnasiet.

Det är blandade känslor och många tankar som flaxar omkring mellan öroren. Först och främst ska det bli fruktansvärtfantasisktoerhörtjättesuperdupermegaskönt att ta studentenom ett år! Bara tanken på att äntligen få komma ifrån International (sk)IT College of Sweden och göra någonting annat känns som en skänk från ovan. Vilken befrielse det kommer vara! Befrielse som dock kommer med fripassagerare i bagaget...

Nya ansvar och beslut som ska tas. Vad ska man sysselsätta sig med när man inte har mattelektioner att gå på? Det kommer helt klart kännas konstigt när det är över då tolv år av mitt liv spenderats i skolbänken. (Tolv år är ju dessutom en rätt insane siffra i min mening...)
Och det är väl här de blandade känslorna trillar in i bilden. Först är det glädje och lycka över att det snart är slut men sen är det också ångest för vad som komma skall. Fast det är ju ett tag kvar trots allt...
Det enda som är riktigt säkert är att studenten kommer bli en jävligt kick ass dag!

Aaahhhhh. Jag vill jag vill jag vill jag vill!

Nagellack (varning för dagens i-land...)

Det är samma vareviga gång. Spelar ingen roll att man tänker: "så ska jag verkligen inte göra nästa gång". För man gör det igen igen igen och igen. Börjar pilla med saker när man precis har målat naglarna och lacket inte hunnit torka ännu alltså. Det är som om det är någon inbyggd tvångstanke som börjar krypa inom en när man precis har färglagt färdigt. I vanliga icke-nymålade-naglar-fall kan man ju sitta still vid datorn i flera timmar men helt plötsligt när man inte "får" dyker en plötslig längtan efter att plocka med saker upp. Idag gjorde jag tillexempel följande med fortfarande kletiga naglar:
- kokade kaffe
- fyllde på kaffepulver i kaffeburken
- städade undan alla fem miljarder glas som stod i köket av någon anledning jag ännu inte vet
- spelade gitarr

Det sistnämda var väl det mest korkade då det fuckade upp fyra av fem naglar på vänsterhanden... Så det var bara att hämta aceton och börja om från noll.
Medan jag satt där och målade om mina naglar (fransk manikyr också så det tar ju ca. tolv år) tänkte jag på en grej. Det var någon jag träffade för längesen, kommer inte ihåg vem dock, som gjorde ett finger i taget, liksom vänster tumme, höger tumme, vänster pekfinger, höger pekfinger. Finns det någon annan som gör det? Det känns ju helt klart mest logiskt att ta en hel hand i taget. Eller? Har jag fel?




!!!!!!!!!!!!!!!!! alltså. WTF MAN?! Hur långa är de inte???!!! Och vem ritar värsta konsverket på sina naglar? Inte okej.

Hörsel = borta

Känner mig som om
a) någon slängt ner mig i en brunn och slängt ner x antal smällare vars knallar ekar mellan brunnsväggarna och i mitt huvud
b) jag har varit instängt i en baskagge medan någon spelat - dubbelpedal!

Varför? Tja, det är inte någon av ovanstående anledningar. (tro det eller ej)
Jag har varit på släktkalas. Då blir det såhär. Farmor och hennes fyra syskon tenderar att vilja överrösta varandra. Inte minst när det pratas om de två P:en. (Pengar & Politik) Då stiger decibelnivån i rafflande fart. Bägge ämnen är ju givna samtalsämnen på en trevlig släktsammankomst med kaffe och dopp på någons födelsedag. Helt klart.

Det ironiska i det hela är ju att jag och mina kusiner, den yngsta generationen, är de som går hem med mest huvudvärk och ont i öronen. Men pensionärer är ju så pigga nu för tiden...

Hahaha.

Hahaha. Måste bara få skratta lite! Hahahaha. Har ni någonsin sett en fulare header? Och har ni någonsin stött på ett mer nytänkande och fantasifullt bloggnamn? elinlundeborg.BLOGspot.com.
"Det här är en blogg."
Näääähäääääääääääääää, är det verkligen det? 100? No shit Sherlock, skulle jag aldrig ha gissat!

Men ärligt talat, det kommer något bättre snart. Måste bara få en liten snilleblixt först. Efter regn kommer solsken, efter snilleblixtar kommer grymma bloggnamn.

Kalabalik

Nu är det fullt ös medvetslös här hemma. Lillebror fyller moppepojke imorgon och om exakt trettiosju minuter invaderas hela hemmet av tårtätande släktmedlemmar som tycker att man har blivit så stooooor sen senast. Javisst, på bredden eller? Har sprungit runt som en skållad råtta också så jag är helt slut, redan innan de har kommit. Städat, dukat, handlat på maxi, fixat mat, duscha, det är många saker som ska fixas innan man kan ställa till kalas. Och ingen lön för mödan får man heller för presenterna ger man till lillebror som i stora drag spenderat sin dag ute i garaget och pillat på moppen, medan systeryster nästan stressat till sig en hjärnblödning. Men varför klaga. Det är inte var dag man fyller femton.

Dagens upptäckt.

För ett tag sen fick jag en ny dator av min far men jag har länge skjutit upp projektet som kallas fixa-all-min-musik-och-nytt-iTunes-bibliotek-så-att-jag-kan-uppdatera-min-iPod-på-nya-datorn-istället-för-gamla-projektet. (det var det kortaste namnet jag kunde komma på, jag lovar) Men nu förtäljer sig historien som så att tiden börjar bli knapp. Min far har nämligen en galen idé om att göra ett stort medianätverk här hemma med film, musik och TV. Min gamla dator ska bli serverdator och ska därför formateras, alltså inget iTunes-bibliotek.

Och nu till upptäckten. Var ju tvungen att skapa en ny iPod Selection Playlist och hittade då diverse gamla låtar, bland annat med min mellanstadielärares band. Så jag tänkte "åh, fan undrar om dessa finns längre eller hur det går för dem". Sagt och gjort. Google är min vän! De har tydligen döpt om sig till Modern Cavemen och finns på Spotify! Och bra är de sen! Blev väldigt nostalgisk och tänkte på musiklektionerna på Skutehagen och hur coolt man tyckte att det var, vår musiklärare var med i ett band, värsta rocklegenden! Hoppas verkligen att de blir stora så man kan skryta lite med att man lyssnade på dem i 5:an.

Modern Cavemen på Spotify!
Modern Cavemen's hemsida

Angående fjäderstrykartermen.

För att inte skapa allmän förvirring och uppror här på den nya bloggen (det vore ju förfärligt) så tänkte jag förklara vad ordet fjäderstrykare betyder. Eller förklara var väl kanske att ta i, citera vore väl mer korrekt eftersom jag inte skrivit det själv (I wish). Nedan följer ett utdrag ur Är det någon där? av Marian Keyes som förklarar termen fjäderstykare. Jag fick boken med en tidning jag köpte, brukar vanligtvis inte läsa chic lit men eftersom att jag inte var allt för upptagen när jag hälsade på min släkt i småland slank den ner ändå. Helt okej bok med några ljusare studer, däribland detta.

"Jacquis fjäderstrykartest är ett fruktansvärt prov som hon utsätter alla killar för. Det började med någon kille hon hade sex med för åratal sedan. Hela natten lång hade han fört händerna upp oc ner längs hennes kropp på det fjäderlättaste sätt som tänkas kunde, uppför ryggen, längs låren och över magen. --- "Han bara strök mig" sa hon efteråt och rös av äckel. "På ett hemskt, fjäderlätt sätt, som om han hade läst någon bok om hur man ger kvinnor det de vill ha. Jävla fjäderstrykare. Jag ville slita av mig huden."
Och så myntades den frasen. Den antydde en fjollig sida som genast tog ifrån alla killar den sex appeal de möjligen kunde tänkas ha. Det var en hemsk kategori att hamna i - Jacquis åsikt var att fyllon som misshandlade sina fruar och bar smutsiga underkläder hade mer att ge."

Och givetvis, ni som har förmågan att koppla det ena med det andra, så är alltså fjäderstrykarboken den ovannämnda boken i liten ny tappning. Smöriga citat, klyschor, fjäskiga lines än dock i samma fjäderstrykiga anda. Ett helt fantastiskt uttryck i min mening.

Sedär, nu klarade vi upp det. Vad fint.

Igår: bob hund.

Igår var helt Fantastiskt. Har ni någon gång känt att ni ert hjärta blivit så fyllt av lycka på så kort tid att det känts som om det ska sprängas? Det gjorde jag igår. Det var Fantastiskt. bob hund var Fantastiska. Och jag vet, det låter som en klyscha tagen rakt ur vilken fjäderstrykarbok som helst men det är sant. Jag skuttade bokstavligen hem från bussen och det kändes som om alla världens problem var lösta.

Musik är kärlek. Kärlek är musik. Undrar hur länge man kan leva på det här?

Numero uno! ...eller 673?

Nu var det dags igen. Men denna gång är det annorlunda. Inga löften om inlägg av hög intressefaktor för - helt ärligt - mitt liv är inte ens i närheten av att vara tillräckligt fantastiskt och innehållsrikt. Inte för att kunna skriva sju inlägg om dagen i vilket fall som helst. Och inte heller för att underhålla någon slags publik, hur liten den än må vara.

Det här är en blogg. Och den är min.
Det här är bara små texter om livet. Och de är mina.