Det här med att spendera merparten av dagen med människor kortare än hundratjugo centimeter gör mig smått dum i huvudet.
Jag blir liksom ett med dem. Sandkastning är bland de värsta brott som kan begås, det största sveket är när din kompis river ditt Kapla-torn och livets största utmaning är att få på sig stövlarna själv (på rätt fot). Det är så fruktansvärt många saker i vuxnas värld som inte är lika självklara i barnens och det blir lätt att man slungas med. Deras problem är så himla små och man glömmer hur stor världen egentligen är. Man moralpredikar lik förbannat för petitesser, man berömmer konsten att dra upp sin egen dragkedja som om det vore Nobelpriset och äter man upp maten man tog till sig är man kung för en dag.
Sedan kommer man hem. Och totalknockas av de riktiga problemen.
onsdag 20 oktober 2010
Om en förvriden verklighet
Upplagd av
Elin
Etiketter:
barn,
dagis,
förvriden verklighet,
pedagogik,
problem,
verklighet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Härligt inlägg, sant så sant! Du missade den stora tävlingen där man ska plocka in leksakerna så fort som möjligt(kanske bara var på pyssel där jag gick) och det alltid blir tjejerna mot killarna. När man vunnit springer alla runt och skriker Vivann,Vivann, Vivann! Vilket slutar med att någon säger, " vem är denna Vivann alla snackar om? Killarna är vassa, tejerna är kassa! var också roligt att ropa tills någon sa att det var bra att vara kass för tjejerna bestämde sig för att koppla kass till ica-kasse vilket innebär att man kan köpa en massa saker. Saker man minns från tiden som 5 år :P
SvaraRaderaNu borde jag plugga matte istället för att skriva oviktiga saker som lurar min hjärna till att tro att jag pluggar..