Ni som har hängt med från början kanske minns detta inlägget och jag kan tala om att mina känslor inför spindelsläktet inte förändrats nämnvärt... Dvs. jag blev inte hysteriskt panikrädd men inte heller överlycklig igår när denna spindel gjort sig hemmastadd på min vägg. Om man jämför med förra året, då jag hade litervis med vatten som vapen, var scenariot igår något klurigare.
Vi satt en lång stund och stirrade på varandra, spindeln och jag, men vi kom tyvärr inte fram till något särskilt vettigt. Först övervägde jag att slå ihjäl den med en kursbok (som jag läst alldeles för lite i). Sedan insåg jag vilken fantastisk fräsch död-spindel-fläck som skulle förevigas på min tapet, och tänkte att - nä, det är nog ingen bra idé trots allt. Nästa uppslag var att försöka "glömma bort" alltihop och helt enkelt gå och lägga mig med Imse som rumskamrat. Ganska jätteomgående förstod jag att det aldrig, under några slags omständigheter, skulle gå eftersom jag inte skulle få någon sömn på hela natten med tänd lampa och en spindel på väggen.
(För övrigt; ni som tänker att ovanstående paragraf utspelar sig under två minuter, tänk igen. Satt helt handlingsförlamad på min säng och försökte blänga bort honom, en psykisk battle liksom, i jag vet inte hur länge. Parallellt med detta tankeförlopp rådfrågade jag även mina vänner Victoria och Josefin per sms. Mycket klokare blev jag dock inte.)
Efter mycket om och men kom jag till slut fram att den gamla hederliga djurvänsmetoden glas + papper torde lämpa sig bäst. Mer stor försiktighet lyckades jag till slut få spindeln i glaset och lämnade honom sedan i snön på min uppfart att frysa samtliga åtta benen av sig.
Summan kardemumman av allt detta blev en nöjd Elin, ack dryga fyrtio minuters nattsömn fattigare. För en liten imse vimse spindel. Löjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar